Vem vill ha en trasig gammal kassörska?

En av mina klienter när jag praktiserade som CV-coach vid Saga-kursen vid Folkuniversitetet var en kassörska i sextioårsåldern med såväl förslitningsskador som en skadad axel efter att ha fastnat i kassabandet och fått armen halvt sliten ur led. Hon var en härlig och trevlig kvinna som mer eller mindre givit upp hoppet om att få ett nytt jobb.

Vem ville ha en trasig gammal kassörska, som hon brukade säga.

Och inte bara säga, dessvärre. Hon skrev det mer eller mindre rakt ut i CV och brev.

Bad mer eller mindre om ursäkt för det.

Och tror någon att hon kom till intervju?

Men skadan var läkt, så läkt den skulle bli i alla fall, och min kassörska hade mängder av erfarenhet och tåga och gott humör att erbjuda en arbetsgivare som tog hänsyn till att hennes fysiska styrka inte var som en tjugoårings.

Min kassörska hade dessutom en särskild styrka – en som hon däremot inte alls hade nämnt, vare sig i sitt CV eller i sitt brev.

Till skillnad från många andra kassörer var hon i sitt esse när köerna tornade upp sig. När hon mentalt kavlade upp ärmarna, gnuggade händerna och slog vad med sig själv om hur snabbt hon skulle kunna beta av den kön.

En styrka och en inställning, som en uppmärksam och insiktsfull arbetsgivare skulle förstå vikten av och sätta värde på.

Det var en utmaning att arbeta med kassörskan, som hela tiden pep och protesterade att ”sådär kan jag väl inte skriva om mig själv”. Fast det kunde hon visst det, för det var just så trevlig och entusiastisk som hon var när hon pratade med oss på kursen, med coacher och deltagare med samma frimodighet och rättframhet.

Det var bara det att hon var svårartat angripen av jantelagen, av att aldrig framhäva sig själv, aldrig förhäva sig, inte skryta. Och hon hade förlorat modet. Hon närmade sig sextio, hon hade varit sjukskriven och kämpat sig genom en lång och mödosam rehabilitering och visste att hon hennes arm inte skulle bli bättre än den var. Hon vågade inte hoppas på att någon skulle vilja anställa henne.

Jag ångvältade rakt över hennes protester och gjorde om hennes ansökningshandlingar fullständigt. Jag tonade ned hennes fysiska hinder och framhävde istället hennes mentala styrka, hennes optimism och arbetsglädje och hennes förmåga att hantera stressade situationer.

Och när mitt arbete med hennes handlingar var klart körde jag över henne igen. Jag skickade in flera ansökningar, till Ica och Konsum och andra butiksjobb, innan hon hann komma sig för att protestera. Medan hon skakade på huvudet och ojade sig.

Men de nya ansökningshandlingarna gjorde den verkan jag räknat med, hon kom på tre intervjuer inom en vecka – vilket tystade hennes protester. Det var första gången på över ett år som hon kom på intervju.

Och jag tror hon blev effektivt botad från ”sådär kan jag väl inte skriva om mig själv”. Hon kom också på allt fler intervjuer.

21 aug 2014